Det känns otroligt. Över fyra år har passerat sedan jag senast skrev något inlägg på Merlin Monroe. Trodde inte att jag skulle ta upp bloggandet här igen men något pockade på mig och när jag nu tittar bakåt i min backspegel kan jag tydligt, om än en smula nostalgiskt, bekräfta för mig själv att mitt intresse och kärlek för filmens upplevelse och kraft fortfarande är en stor del av den jag är idag speglat av den jag var igår.
Ända sedan barnsben har jag fascinerats av dom abstraktioner och emotionella beröringar som den rörliga bilden och ljudet förmår framkalla. En av mina första starka filmupplevelser som jag kan minnas var "Hansel och Gretel", en påkostad filmatisering av Bröderna Grimms mörka saga från 1987 i regi av Len Talan. Min mor hade fullt upp i köket och hade hyrt denna barnfilm till mig på VHS för att, gissar jag, hålla sin busunge i schack. Den fantastiska skådespelerskan Cloris Leachman (Den sista föreställningen, Det våras för Frankenstein) gestaltade den illasinnade häxan som med ett leende på läpparna lockade barnen in i sitt pepparkakshus för att sedan låsa in dom och försöka äta upp dom små liven. Filmen skrämde fullständigt livet ur undertecknad som sexåring och mamma fick allt lov att komma tillbaka till vardagsrummet. Här lärde jag mig också tidigt att det spelar ingen roll om man blundar under otäcka scener. Man slipper ändå inte undan skräcken och vet du varför? Fantasierna som ljudet stimulerar är oftast värre än det som visas i bild. Så blir du rädd är mitt förslag; sänk volymen.
Dom första svartvita vintagefilmer som gjorde starkt intryck på mig och blev viktiga grundstenar för mitt
intresse för äldre film var också skräckbetonade. Upplevelsen av "Frankenstein" från 1931 av James Whale som sändes på SVT en sen höst kväll när jag inte kunde sova (Efter filmen gick det inte bättre direkt) och "Spiraltrappan" av Robert Siodmak som också sändes på teven någon gång när jag var i 10års åldern stannade kvar i mig hela livet. Båda filmer bjöd på en expressionistisk stimuli som både skrämde och förförde. Min biljett till den "Dark cinema", skräckfilm och film noir som ännu lockar mig tillbaka (även om jag numera förstås ser och älskar filmer av alla kategorier). Detta ruskiga men kärvänliga möte med missförstådda monster från 1930-talet och seriemördare från 40-talet får mig att tänka på hur sorgligt det är att on-demand tjänster i Sverige som Netflix och Viaplay, vilket många använder sig av idag för att upptäcka bra film, valt att nästan helt ignorera filmklassikerna och alla dom tekniskt innovativa milstolpar som nu dagens unga människor löper stor risk att missa. Detta oroar mig självklart lite men jag kan samtidigt konstatera av sortimentet och produktionen av högkvalitativa Blu-ray utgåvor och dvd:er (Till största delen Importprodukter från England och USA) är större än någonsin och visst finns det ett vackert ljus tunneln.
Som färdas genom 24 bilder i sekunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar