Försvarstal för Ben Affleck

Det finns en känd, manlig skådespelare som under åren fått utstå mycket spott och spe. En skådespelare som gjort högst kommersiella karriärsval och där kritiken mot dessa val ofta varit befogade. Men nu tycker jag faktiskt det är dags att också börja titta närmare på den postiva utveckling som denna aktör genomgått. 
Han är lång, bredaxlad och har ett rejält käkparti och vänliga bruna ögon. Hans namn är Ben Affleck.

För bara några år sedan var han föremålet för usla recensioner, skoningslös kritik mot hans val av roller (Vilket man får hålla med om inte alltid varit smakfulla). Hans förhållande med superkända flickvännen Jennnifer Lopez  gjorde inte livet lättare utan kastade en enorm skugga över denna hunk och lockade fram den värsta sidan hos skvallerpressens korpar som gav honom det inte allt för smickrande smeknamnet "Bennifier". Otäcka rykten skvallrade också om en nyinspelning av klassikern "Casablanca" med Ben i rollen som klubbägaren Rick och J-Lo skulle förstås axla Ingrid Bergmans roll som Ilsa(Brr...), vilket sände rysningar längs världens filmentusiasters ryggrad. Och efter stora roller i dyra spektakel som "Armageddon", "Pearl Harbour" och "Daredevil" kunde man nästan glömma allt vad Ben Affleck och konstnärliga intentioner hade gemensamt. Och var han verkligen man nog att ta hand om fröken Lopez?

Stackars Ben Affleck verkade helt enkelt blivit allas favorit hackkyckling i Hollywood.

Men låt oss hoppa tillbaka ett slag. Som jag nämnde i tidigare inlägg fanns den en tid kring mitten av 90-talet

då Benjamin Geza Affleck-Boldt (Han födelsenamn) tillhörde den där hippa och oerhört begåvade Independent vågen med namn som Richard Linklater och Kevin Smith i täten. Här fick han visa upp sin karismatiska spelstil och känsla för både komedi och allvar. Vi minns honom som den tempermentsfulle och inte allt för intellligente busen Fred O'Bannion i "Dazed and confused" och som den kärlekskranke serietecknaren Holden Mcneil i "Chasing Amy" där han upp en mer dramatisk, ärlig sida av sig själv som en man som blir förälskad i en lesbisk kvinna.

Det verkar dessutom nästan som folk har glömt bort att vår Ben har en Oscar och en Golden Globe statyett i hyllan för bästa manuskript. Filmen hette "Good Will Hunting" och skrevs tillsammans med bäste vännen Matt Damon. En film som också skänkte multibegåvade Robin Williams en Oscar för bästa biroll.

Säga vad man vill om filmen men den är faktiskt välskriven och har ett starkt mänskligt patos och med den säkre filmberättaren Gus Van Sant vid rodret är jag underhållen och faktiskt riktigt berörd mot slutet.  Dessutom funkade Bens rolltolkning som Matt Damons grabbiga arbetarkompis riktigt bra tycker jag.

Låt oss nu hoppa förbi alla dom där karriär misstagen under slutet av 90 - och en bit in på 2000 talet och se vad som hänt senaste tiden istället. 2006 fick han skådespelarpriset i Venedig för rollen som Georges "Superman" Reeves och filmen var en mycket välspelad biografi om Reeves karriär och jakten på sanningen om hans plötsliga död. Ben imponerar stort i huvrollen och Pearl Harbour träigheten är efter en stunds tittande ett minne blott.

2007 regisserar det mörka kriminaldramat "Gone baby gone" med lillebror Casey i huvudrollen. En välspelad, tuff och spännande film med miljöskildringar som är på kornet. Ben verkar på riktigt ha hittat hem även som regissör och får chansen att visa upp vilken begåvning han besitter och även hans bror som gör en väldigt bra rolltolkning. I skrivande stund väntar jag spänt på hans nya film "The Town" där han själv spelar huvudrollen mot bland annat Jeremy Renner (The Hurt locker") och Chris Cooper ("Adaptation"). även denna verkar vara en en stämningsfull drama-thriller  och förväntningarna är höga. dessutom ryktas det att han kommer medverka i Terrence Malicks ("Badlands", "The thin red line)" nya film. Att hyllade regissören Malick inte regisserat mer än fem långfilmer under nära 40 års tid, borde ses som ett tydligt budskap om att Ben verkar vara i god form. Kanske sin karriärs bästa och nu både som skådespelare och regissör. Det är dags för återupprättelse! 

Kört hårt Bennifer!      

  

      

         

             

School's out for summer!

Minns ni Slater, Newhouse, Mitch Kramer och Wooderson? Det gör jag. Alla har dom blivit nästintill ikoniska filmkaraktärer i  den begåvade regissören Richard Linklaters egen version av "Sista natten med gänget" och en av dom mest underhållande filmer om ungdomar som någonsin gjorts. Jag talar förstås om den moderna kultklassikern "Dazed and Confused"- "Hang out" filmen som man aldrig tröttnar på att citera och med en superavspänd kamratlig partystämning som gör att man vill vara med på festen långt inpå småtimmarna.

Vi befinner oss i Austin, Texas. Året är 1976 och skolan är över för sommaren. För många av dessa ungdomar betyder det slutet på High School, för andra en spännande övergång från Junior High.  Förväntningar inför framtiden är stora och för vissa är valen svårare. Men den här kvällen finns det saker som är långt viktigare. Och det är att cruisa runt med vännerna i en supercool Trans Am, röka en joint och festa i ständig jakt på dom där slynglarna som skall få mottaga en traditionsenlig inspark med slagträn tillverkade i slöjden.     

Filmen fullständigt vibrerar av liv och smittande spelglädje från såväl amatörer som kommande storstjärnor. I rolllistan hittar vi bland annat Ben Affleck (I en mycket underhållande roll), Matthew McConaughey (Perfekt som Wooderson), Milla Jovovich (Som i filmen sjunger om mystiska rymdvarelser!), begåvade Joey Lauren Adams (Som är så bra också i "Chasing Amy" av Kevin Smith) och Adam Goldberg ( Som haft en lång tv och film karriär bakom sig och jobbat med både Ron Howard, George Miller och Spielberg) och  Rory Cochrane som Slater (Som spelat i populära tv serierna "24 "och "CSI: Miami").

Lägg därtill ett fantastiskt soundtrack med bland annat Santana, Alice Cooper, War och Deep Purple och du har en oslagbar feel good film som man kan se om otaliga gånger, helst med ett stort sällskap vänner och ett par "Sixers"(läs sexpack) som Mitch Kramer skulle sagt. Behöver jag tillägga att filmen ständigt är på med på Quentin Tarantinos 10-topp lista över favoritfilmer! Kanske inte men jag gör det ändå! Den perfekta sommarfilmen helt enkelt!
Check you later!  

En imitation av livet

Igår kväll, efter en kvalmig sommardag som hämtad ur en Tennesse Williams Pjäs, sjönk jag utmattad ner i fåtöljen. Sommarhettan hade tagit den mest energin ur kroppen. Med ett stort glas isvatten, ett nästan lika stort glas rosé satte jag mig ner och såg "All that heaven allows" ett symbolmättat, vemodigt  drama signerat Douglas Sirk- Kungen av såpopera.

Filmen handlar om en nybliven medelklassänka (Jane Wyman) med två nästan vuxna barn som förälskar sig i sin jordnära trädgårdsmästare (Rock Hudson). Plötsligt slits hon mellan det bekväma livet hon alltid känt till och det enkla, bohemiska liv med Hudson som hon i hjärtat längtar efter.  

Sirk har genom åren anklagats för att vara översentimental, enkelspårig och klichéfylld i sina karaktärsteckningar och man skall inte sticka under stolen med att det finns föråldrade inslag i "All that heaven allows".  Rock Hudsons karaktär framstår ibland som präktigt principfast och verkar moraliskt omutbar trots sin stora kärlek för Wyman. Barnen är också lite överdrivet cyniskt tecknade i sitt direkta utdömande av Hudson för att sedan, något år efter, flyktigt ta tillbaka alltihop. Men det spelar ingen roll. Det är dessa hårt dragna konflikter och karaktärer liksom fotografen Russel Meattys fantastiska technicolor foto som tecknar knivskarpa kontraster och engagerar mig tills historien slutligen når in i ens hjärta likt en vacker färglagd sagobok.

              "If a man does not keep pace with his companions,
               perhaps it is because he hear a different drummer.

               Let him step to the music which he hears, 
               however measured or far away."
                                                                           (Citat ur filmen)

En kvinnlig, nära vän till Hudson i filmen använder poeten H.D Thornton  fantastiska dikt för att beskriva Rock Hudsons starka karaktär och hans drivkraft för Wyman. Elegansen är alltid närvarande i filmen.

Och sedan har vi bilderna, komposition, ljussättningen och färgerna i dom stämningsfyllda, känslomässigt starka miljöer som karaktärerna rör sig i.  Snön som virvlar ute i den blå natten.  En ren står utanför och tittar in i den gamla kvarnens frostade fönster där eldstaden sprakar i rött och orange. Höstlöven som blåser in i ett överklasshem i Sirks "Written on the Wind".  Det gyllene höstljuset över det höga klocktornet och den sömniga småstaden. Sirk skapade symboliska sagor för vuxna men han vågade också behandla ämnen som var mycket moderna för sin tid. Bara en sån sak som att barnen försöker trösta sin mors ensamhet med att köpa henne en teveapparat som sällskap.  En sån sorglig symbol för ensamhet i 50 talets Amerika och än idag tyvärr.

Han berättar också om klasskillnader och djupt präglade fördomar. Om uppseendeväckande kärlek mellan en medelålders änka och en yngre vältränad man. I Sirks kanske starkaste film "Imitation of life" tar han till och med upp debatten om rasrelationer och rashat, när en ung ljushyad dotter förnekar sin egen mamma som är mörkhyad och tillhör arbetarklass vilket får tragiska konsekvenser för alla inblandade. Man bör alltså komma ihåg att detta var en gång mycket moderna filmer med starka känslomässiga budskap som jag anser har mycket att erbjuda oss än idag.
            
Rainer Werner Fassbinder, Kathryn Biggelow och Tod Haynes är alla regissörer som dyrkat
Douglas Sirk. Se exempelvis Fassbinders "Rädsla urholkar själen"  eller Haynes
"Far from heaven" som bägge är direkta hyllningar till Sirk. Jag ser framemot  att bekanta mig
med mer filmer av denna såpoperans mästare och flygar filmen "Tarnished Angels" med 
Rock Huson i huvudrollen står på tur. Jag får återkomma med mina tankar om denna. Tills dess:
Unna dig själv en stund med en Sirk klassiker! "Written on the Wind", "All that heaven Allows"
och "Imitation of Life är alla varmt rekommenderade".

En dag i solen

 

Affischen till vår kära sommarkortfilm "En dag i solen" Visad på
Göteborgs Filmfestival 2010 och Värmlands Filmfestival under våren.
Förhoppningsvis blir det många fler biovisningar i höst.
Håll utkik alla filmälskare! 

Kärlek som på film

Visst kan man längta efter den där mäktiga kärleken ibland?Att få hålla om den man äskar tätt, tätt alldeles intill havet vid klipporna där vågor kraftfullt slår upp mot grånande skyar och vindar blåser in i sin kärastes hår. Rockar och klänningar fladdrar som osäkra segel och man ser uppriktigt, ärligt  in i varandras ögon och bjuder kyssar så intensiva att vågorna reser sig ännu högre över marken. Likt James Stewart och Kim Novak kyss i "En studie i brott" eller Meryl Streep och Jeremy Irons i "Den  franske löjtnantens kvinna". Eller när David Nivens modige stridspilot i "Kärleken är störst" störtar mot sin död och via radiokommunikation med Kim Hunter vinner hennes hjärta och förändrar sitt eget öde. Minns Kate Winslet när hon valde att hoppa av räddningsbåten för att förenas med sin älskade Leo eller Heath Ledgers sorgsne cowboy när han håller om sin älskades skjorta och inhalerar hans dofter. Det är en sådan kärlek som man tyvärr sällan ser och känner av i dagens moderna, cyniska filmklimat. 
Kalla mig gammaldags eller hopplös romantiker. När den nu  plågsamt vackra hösten närmar sig med stormsteg önskar jag mig en stor dos av innerlig kärlek. Kärlek mot alla odds, trots alla tvivel och över alla hinder. På film?